För nÄgra Är sedan sÄlde jag ett sto. Jag berÀttade för köparen att hon har varit svÄrlastad men att jag hade trÀnat henne och att lastningen gick som en dans nu.
Jag trodde att jag hade hittad bra köpare. NĂ€r de kom för att hĂ€mta hĂ€sten gick stoet in i transporten och direkt ut igen och inte in nĂ„got mer. Total stop. Ingen chans. Vad vi Ă€n försökte (ok, vi försökte inte de klassiska, vĂ„ldsamma metoder) – no way!
Och dÄ mÀrkte jag att jag verkligen hade hittad riktig bra köpare. De blev inte sur. Inte arg. VÀntade bara och försökte dÄ och dÄ att fÄ in henne.
Vad tror du hur jag kÀnde mig???
Gud vad pinsamt det kÀndes. Jag hade ju lasttrÀnat henne. Och verkligen inga problem med detta de senaste mÄnader.
Stressat var jag. Hon skulle ju ivĂ€g. Det fanns en anledning varför jag sĂ„lde henne – för jag kunde helt enkelt inte ha kvar henne, jag ville minska antalet hĂ€star för att kunna ta hand om de som var kvar bĂ€ttre.
Jag skĂ€mdes. TĂ„lamod var i denna stunden bara en mask jag la pĂ„ mitt ansikte. Innerst inne var besviken, sur, extremt stressat, hade tappat tĂ„lamodet för lĂ€nge sedan đđđ
Men köparna bara skrattade Ă„t situationen och vĂ€ntade snĂ€llt. Tack och lov!!!!!!!đ
Det var sĂ€kert 2 timmar senare – stakars hĂ€st! DĂ„ sĂ„g jag mitt eget hĂ€stslĂ€pp, öppnade luckan, tog hĂ€sten, gick in med henne. StĂ€ngde luckan och de Ă„kte ivĂ€g.
Vi bytte tillbaka slÀpen nÄgon dag senare. De frÄgade till och med vad jag tog i hyran för slÀpet. Jag nÀstan bröt ut i tÄrar sÄ lÀttad och rörd var jag. Ingenting sjÀlvklart, jag kÀnde mig ansvarig att de skulle fÄ hem sin nya hÀst som var sÄ vÀl lasttrÀnat enligt sÀljaren.
Vad hade hÀnt?
Dagen efter, nĂ€r stoet hade redan haft sin första natt pĂ„ det nya stĂ€lle och mĂ„dde jĂ€ttebra, kollade jag pĂ„ det dĂ€r hemska slĂ€pet. Den var lĂ„nat av en travstall. Det var gammal halm och Ă€ven bajs kvar i slĂ€pet – sĂ„dant dĂ€r mjuk stressbajs. Det var Ă€ven bajs pĂ„ vĂ€ggarna.
De hÀstar som hade Äkt med detta slÀpet hade lÀmnat ett tydligt meddelande Ät mitt sto: gÄr inte in, det Àr farligt!
Det var en anledning. Och en annan var att hon bara kÀnde mitt slÀp som hon kÀnde sig trygg med.
MEN sÀger du nu, en hÀst mÄste lyder oavsett!
Ja ja ja. Men den mÄste ha en chans ocksÄ. En chans att bekanta sig med olika situationer. Man mÄste höjer kraven stegvis. Inte bergvis som jag gjorde med denna grottlÄda till slÀpet.
Hon hade möjligtvis gÄtt in i en annan slÀp som luktade hö. Men en slÀp som luktade avskrÀckande i kombination med nya mÀnniskor och en stressat matte var för mycket pÄ en gÄng.
Denna dagen lÀrde mig verkligen: Höj kraven stegvis!
Och skĂ€ms inte om det inte fungera – dĂ„ var steget för stor. GĂ„r tillbaka och höj med mindre steg.
Förresten: Stoet och hennes nya matte lever happily ever after. Till och med transport Ă„ker de dĂ„ och dĂ„đđđŽ
KÀnner du igen fölet förresten?